I mitt utkast hittade jag Twilight

För lite mindre än ett år sedan slutade jag blogga regelbundet och hade en väldans lång paus med noll publicerade inlägg. En dag var det inte längre kul, och utan förvarning och med flera opublicerade inlägg i arkivet tog jag mig en välförtjänt paus. Bland utkasten fanns dock en del texter jag lagt ner ganska mycket tid på, men inte blivit klar med - och därför tänker jag publicera en del särskilt utvalda inlägg nu, ett år senare, istället. Obeservera att de inte är klara och att jag (åtminstone enligt mig) skrev mycket sämre då än nu. Först ut är Mina Tankar Om Twilightserien, skrivet 3013-11-14. Läs och njut!
 
När första Twilight-boken släpptes var jag åtta år gammal, och enligt mig då för liten för att läsa böckerna. Sex år senare började jag på första boken, Om jag kunde drömma, och förra veckan aslutade jag serien med dunder, brak och Så länge vi båda andas. Tusentals människor har redan läst, hatat och uppskattat denna väldigt kända bokserie. Detta inlägg tillägnas nu mina tankar och idéer om böckerna, filmerna och serien.
 
Jag var för sen med att läsa Twilight, så enkelt är det. Efter att filmerna kom är redan serien så känd att i princip alla har åsikter om den. Att vissa tycker usel och andra fantastisk spelar ingen roll. Böckerna har redan fått så mycket tankar att jag inte riktigt kan bilda min egen uppfattning. Särskilt i bokvärlden är jag övertygad om att jag var den sista, den sista med att läsa Twilight alltså. Egentligen har jag därför ingen aning om om det jag nu tänker skriva är mina egna, ärliga tankar. Jag kan egentligen lika gärna ha påverkats av någon annan människas hjärna. Jag ska i alla fall göra mitt bästa för att ge serien en rättvis recension.
 
För det första, grundhistorien är mesig! Kan ni inte se det? Halvtrist, klumpig, duktig flicka blir kär i mystisk, ursnygg, perfekt pojke. Pojke är vampyr. Säger sig inte vara bra för flicka. Flicka älskar pojke. Flicka behöver hjälp. Pojke räddar flicka, många gånger om... Och så ett triangeldrama på det. Usch! Ändå måste jag ursäkta boken med att Twilight kanske var triangeldramornas urmoder. Det är först på senare tid man hittar dem i var och varannan ungdomsbok, vad jag vet. Karaktärerna i sig är de egentligen inget fel på, om man bortser från de stereotypiska och klyschiga huvudpersonerna, och det finns en del som jag gillar skarpt. Seth, Charlie, Jasper eller Jake till exempel. Vampyrer är det väl inte heller något fel på och fantasy-aktigheter är alltid skoj, men det jag stör mig lite på är att vampyrerna här ska vara så fasansfullt perfekta.
 
Som jag säkert redan har skrivit finns något som är ännu kändare än Twilight-böckerna, och det är filmerna. Även jag såg ettan, tvåan och trean långt innan jag började läsa dem och då gillade jag dem nog ganska mycket, ärligt talat minns jag inte riktigt. När jag nu för ett tag sen skulle avsluta med Breaking dawn, part ett och två blev jag riktigt besviken. Ettan var bara löjlig och onödigt. Egentligen händer inte ett dugg, så varför behövs ens två filmer? Tvåan kunde varit bra, om de inte hade satt igång värsta rafflande fighten som sen visade sig inte ens vara en fight! Hur tänkte man där? Nej filmerna är jag inget stort fan av. De funkar att fördriva tid med, men är så mycket sämre än vad de kunde varit. Min favorit är tvåan, New Moon. I´m a true Team Jacob!
 
Här hade jag tänkt fortsätta med en recension av Så länge vi båda andas, men (som ni vet) hann planerna ändras. Vad tyckte ni, har jag blivit bättre? Är det värt att jag publicerar såna här gamlisar? Kommentera gärna så blir jag glad.
  

Har ni läst något av Ursula Poznanski?

Tja, inte jag heller (om du svarade ja... ... ... hej!). Men det får vi se till att ändra på nu! Hennes två tidigare böcker, Erebos och Saeculum, har jag länge, faktiskt ända sedan förra årets bokmässa, tyckt verkat väldigt lockande. Fast eftersom världen är så otroligt proppfull med läsvärda böcker har jag fortfarande inte köpt någon av dem. Men nu i September kommer hennes senaste bok på svenska, och den planerar jag verkligen att lägga vantarna på! Sveket är första delen i en ny dystopisk trilogi. Om den verkar bra? Absolut.
 
 
 
Sveket
Vad gör du när ditt liv vänds ut och in? När ditt skyddade liv i
sfären tar slut för att du hör ditt namn räknas upp bland de som måste dödas. De som ska dödas för att en konspiration hotar hela sfärsystemet. En konspiration du aldrig hört talas om. Världen i sfärerna är perfekt och rättvis. Ria och de andra studenterna arbetar disciplinerat för att vidareutveckla denna värld och för att förbättra för klanerna som lever utanför i kyla och svält. Det tror de i alla fall. När Ria tillsammans med fem andra studenter beskylls för att vara del i en konspiration faller deras värld i bitar. De flyr, svikna, förföljda och utlämnade åt ödet. Utanför sfärerna hotas deras liv inte bara av kyla, svält och illasinnade klaner, utan även
av sfärernas verkställare. Varför är det så viktigt att de dör? 

Är boken bara väldigt bra eller världens bästa?

Som boknörd, bokbloggare eller vanlig allmän läsare hinner man på ett år läsa ganska många böcker. Vissa fler, andra färre, men något jag tror vi alla är överrens om är att de flesta är väldigt bra. Själv tar jag mig igenom runt 60 böcker om året, och ja. Nästan alla böcker är bra. Eller väldigt bra. Av de 60 böckerna är det trots allt aldrig mer än en eller två jag riktigt ogillar. Men så finns de där andra böckerna. Böckerna som får en att skratta och gråta. Böcker som gör ont och som berör. Böcker som får dig att ligga uppe timme ut och timme in och bara läsaläsaläsa, trots att det du fasar mest över i hela världen är att boken ska ta slut.
 
Här om dagen snubblade jag över ett blogginlägg som precis exakt superbra fångade den där känslan. Känslan när en bok är så himla bra att man aldrig tror man kan hitta en lika bra bok igen (jag skulle faktiskt offra min ena tå för att få läsa vissa böcker en första gång igen, känslan är obeskrivlig och det bästa som finns!). Inlägget hittar ni här om ni vill läsa det, och tro mig: det vill ni! (Ett annat läsvärt inlägg hittar ni här, det var trots allt Beate som fick mig att hitta till det förstnämnda).
 
Himlastormande, underbar, fantastiskt.. you name it, känslan man får av att läsa en himlastormande/underbar/fantastisk bok är svår att sätta ord på. För det är STOR skillnad på att läsa en väldigt bra bok och att älska en bok. Av de 60 böckerna jag läser är ungefär 2 dåliga, 53 bra och 5, bara 5, av dem böcker jag älskar. De restarande 55 böckerna är bara böcker man läser i väntan på att hitta en sån där underbar-fantastisk-bok. Och när man då till slut hittar en - det, DET, är det enda som får mig att vilja fortsätta läsa. Fortsätta leta tills man hittar känslan igen. Och DET är det som får mig att älska böcker.
 
Som en avslutning måste jag bara visa några av de himlastormande (Beate hade ett sånt himlans bra ord för det) böckerna. Åtminstone enligt min mening. Här har ni den,
Hedvigs lista över VÄRLDENS BÄSTA BÖCKER:
 

Nu har jag säkert glömt några superbra och viktiga böcker och jag kommer säkert ångra listan redan imorgon. Menmen, sånt är livet.