En fin bok som inte riktigt räcker fram

 
När jag fick Djupa ro som recex av Rabén & Sjögren (tackar så mycket!) hade jag inga förväntningar alls - vilket brukar vara bra. Jag visste inte vad det handlade om, trodde egentligen inte att jag skulle gilla boken så mycket och hade aldrig läst någonting av Bjärbo innan. Det som dock hände sedan var att jag läste en annan recension av boken, där den hyllades till himlarna. Mina förväntningar växte, efter den korta texten, med stormsteg och jag ville genast sätta igång med mitt eget exemplar. Kort och gott var jag nu helt säker på att det här skulle bli en bok att älska!
 
Vilket det inte blev.
 
Boken är väldigt fin, det ska jag inte förneka. Jag gillar att sorgen beskrivs på ett realistiskt sätt så att det faktiskt lika gärna kunde vara jag. Allt utspelar sig i ett litet, svenskt samhälle snarlikt det där jag bor och ingenting är så där överdrivet som det ibland kan bli. Lisa Bjärbo låter sorgen och huvudpersonernas tankar, känslor och upplevelser vara i fokus stället för att skriva in en massa onödiga händelser. Allt känns precis rätt och bra med lagom mycket realism, lagom mycket sorg och väldigt fina formuleringar att känna igen sig i, men ändå räcker det inte för mig. Jag kan uppskatta Djupa ro som bok, jag förstår egentligen precis vilka saker jag gillar med den. Ändå är det någonting som inte räcker ända fram. Jag blir inte så berörd som jag brukar kunna bli av andra böcker med liknande teman. Jag sträckläser inte boken och räknar nästan sidorna för att se hur mycket som är kvar. Boken är bra - bara inte tillräckligt.
 
Jag ångrar inte att jag läste boken, inte alls. Faktiskt är jag så här i efterhand inte så förvånad då jag nästan aldrig älskar böcker från svenska författare (knäppt, jag vet). Boken är riktigt fin och läsvärd, absolut. Mina höga förväntningar tvingades till besvikelse, men jag kan fortfarande nu fundera över och minnas just de kloka tankar boken tog upp. Jag vill att du ska läsa boken om den verkar bra. Den är bra, men någonting litet som jag inte kan sätta fingret på saknades för att ge mig någonting extra. Djupa ro är en bok som är fin, men ingen bok som fått någon större plats i mitt hjärta. 
 
"Vi kommer aldrig att vara alla igen. Det kommer alltid att saknas en."

Böcker som påminner om varandra

Ibland läser jag en bok. Wow, det visste ni väl inte? Nej men ibland läser jag en bok, och får känslan av att "det här har jag känt förut". Vissa av de böcker jag läser påminner alltså på något förunderligt om varandra, och ibland vet jag inte ens vad det är. I vissa böcker är det tydligt med världar, handling eller en viss karaktär - medan det i andra böcker nog bara är känslan. Listor är magiska, så i den här listan delar jag med med av de böcker eller serier jag känner just så för. "Den här känslan har jag läst förut"
 
1. Önskemånglarens dotter, De utvalda och Röd som blod
Här är det väl egentligen ganska tydligt. Episka världar, riktigt bra fantasy och starka tjejer i fokus. Lumikki bor dessvärre i vår värld, men Prag är precis som i Mörk ängel och Lumikki lika kick-assig som våra andra huvudpersoner. 
 
2. Den hemliga historien, Magikerna och Narnia
När jag läste Magikerna var känslan nästan kusligt samma. Narnia-biten är väl ganska enkel att koppla ihop, men själva Magiker-känslan är så mycket Den hemliga historien. Det där kusligt råa, på gränsen till obehagliga och samtidigt så jättebra.
 
3. Och bergen svarade och The Last Kings of Sark
Mellan de här böckerna är på pappret exakt ingenting samma. Jag har ingen aning om varifrån det kom, men medan jag läste The Last Kings of Sark hamnade mina tankar i Och bergen svarade. Egentligen just det som fick mig att vilja skriva det här inlägget. Hur kan böcker kännas på samma sätt när ingenting är likt den andra?
 
4. I'll give you the sun, Livets outgrundliga mysterier och Som stjärnor i natten
Alla tre böckerna är otroligt välskrivet fina och tar upp liknande kloka ämnen. Inte konstigt att jag känner mig sorgligt fin på exakt samma sätt.
 
Ni kan ju ta det här som et tips-inlägg (inte det jag tänkte, men kom på toppenidén nu)! Gillde du Den hemliga historien lovar jag att du älskar Magikerna, och är du ute efter en serie med samma epicness som De utvalda tycker jag verskligen att du ska läsa Önskemånglarens dotter. Jag har läst och ska läsa så många böcker just nu, så hoppas och tror att vi hörs snart igen. Kanske ett inlägg med allt himlastormande jag köpte på Bokmässan 2015?