Riktigt bra filmer

Jag vet att det här är en bokblogg. Men: det är också en bokblogg där jag bestämmer. Ärldigt talat är jag ganska dålig på att kolla på film. När jag väl ser en, tar det år innan jag är inne i handlingen. Läsa en bok: Lätt som en plätt. Se en film: Inte lätt. Bara man tar sig igenom den första halvtimmen brukar det gå bra, men innan dess hinner jag ge upp mist åtta gånger. Det är alldeles för mycket att hålla reda på och ändå tänker man på annat. TV-serier är mer min grej, då tar det ett avsnitt att komma in i serien - och sedan kan man vara där i 10 säsonger, förstå allt, älska allt, och veta precis vem som är vem. I en film hinner du precis förstå när det hela är slut igen. Förstår ni? Ändå gillar jag film. Vissa filmer berör mig jättemycket, och därför vill jag höja just de filmerna lite. Länge sedan jag skrev en lista, så här kommer den. Hedvigs lista över riktigt bra filmer (OBS Harry Potter, Star Wars, Sagan om ringen eller andra himlastormande är så självklara att de inte ens får vara med. Bara så alla förstår det.):
 
1. The Butler (för att ämnet är sjukt viktigt och berörande. för att det är någonting som pratats för lite om. för att historien och kkk kan vara bra mycket läskigare än dödsätare och drakar.)
 
 
2. Mockingjay part 1 och 2 (för att filmerna förmedlar rätt otäcka värld. för att filmerna gav mig mer känslor än boken. för att allt är tysk skevt hemskt.)
 
 
3. Små citroner gula (för att den bara är mysig och fin. för att jag blir så oändligt sugen på att baka.)
 
 
4. The Perks of Being a Wallflower (för att den är härlig. för att den är sorglig. för att jag älskar den.)
 
 
 

Boktipset två

Boktipset är serien där jag tipsar om böcker som är riktigt bra. Inte Harry Potter, Jellicoe Road eller De Utvalda som exakt alla redan läst, utan böcker jag vill ge mer uppmärksamhet. Dagens bok är Den tomma stolen av J.K. Rowling. En bok som många tyckt varit ganska dålig - men som jag fullkomligt på alla sätt älskade.
 
Rowling är en otroligt skicklig författare vad hon än skriver, så enkelt är det. Den tomma stolen är en bok så långt ifrån Harry Potter du kan komma. Handlingen är rå, tragisk och absolut inte förskönad. Alla karaktärer har både bra och dåliga sidor och absolut ingenting är perfekt. Jag älskar att boken är mörk och att den är hemsk. Jag älskade sättet den berörde mig på. Framför allt älskar jag hur hon vävt ihop alla karakrärernas historier till en. Hur man får se och höra allt ur olika perspektiv och hur olika alla är. Jag gillar att det är en vanlig värld, lika mycket som jag gillar magi och Hogwarts. Allt är otroligt bra författat, genomtänkt och skrivet. Den tomma stolen är en bok fler borde läsa. Inte alls som Harry Potter - men fortfarande jättebra. 
 
 
Den engelska småstaden Pagford glider in i ett chocktillstånd när Barry Fairbrother oväntat dör, knappt fyrtio år gammal. Utåt sett tycks staden med sitt kullerstenstorg och den historiska klosterkyrkan vara en idyll - men under den vackra ytan döljer sig en ort i krig. Rika i strid med de fattiga, tonåringar i kamp med sina föräldrar, hustrur i krig med sina män, lärare i fejd med sina elever. Mörka hemligheter finns sannerligen i staden Pagford. Och när Barry dör efterlämnar han en tom stol i grevskapsrådet, en stol som snart blir anledningen till den värsta strid som det lilla samhället någonsin har varit med om. Vem kommer att vinna det val som kännetecknas av lidelser, falskhet och oväntade upptäckter? Den tomma stolen är en suggestiv och oavbrutet överraskande roman som dessutom innehåller en stor portion svart humor.
 
Precis en bok i min smak - japp så är det.

Shadowhunters

Det kan väl inte bara vara jag som tittar på Netflixs TV-serieversion av City of Bones? Skulle inte tro det. Så vad tycker vi? Ärligt talat tyckte jag att filmen som kom ut för några år sedan var väldigt bra. Jag vet att den gick dåligt och fick många negativa recensioner, både av kritiker och av fans, men jag gillade den faktiskt. Jag gillar bokserien väldigt väldigt mycket, och filmen tyckte jag lyckades ge många av karaktärerna sin rätt. Jag gillade Clary, Jace, Simon och Dot och bilderna från filmen stämde exakt överens med personlighetsbilderna jag hade av dem. TV-serien däremot, efter tre avsnitt är jag inte frälst. De nya skådespelarna passar inte sina roller ens i närheten lika bra, och det är inte allt.
 
Det jag ogillar mest är hur Clary blivit en liten tjejig mes som bara behöver hjälp av Jace. Att Isabelle bara känns som en snygg tjej, och inte som en kick-assig hjältinna eller shadowhunter. TV-serien är verkligen inte gjord ut ett feministiskt eller, enligt mig, fint perspektiv, och det gör mig både ledsen och besviken. Det var ett tag sedan jag läste böckerna, och visst var jag mindre då så jag kanske inte uppfattade eller kommer ihåg allt. Ändå säger mitt minne att de kvinnliga karaktärerna som fanns var mer än kärleksintressen klädda i siden och korta kjolar. Nej, på den punkten hade jag velat ha mer. Bokserien innehåller många starka karaktärer som inte kommer till sin rätt på TV. Till och med vampyrtjejen i senaste avsnittet hade bara syfte som snygg farlig tjej, medan vampyrkillen kunde tänka och räddade våra hjältar för att hindra krig. 
 
 
Visst är väl detta den naturliga posen för en död kvinna, eller?
 
En till sak som inte faller mig i smaken är att the shadowhunters har blivit high-tech. Böckerna är verkligen en gammaldags värld med katedraler, kyrkogårdar, pioanospel och Bach. Den nya serien visar istället en värld av datorskärmar och teknik, och i mitt huvud känns det bara fel. Jace, Isabelle och Alec ska leva ensamma med Hodge på institutet, men nu finns där hundratals. Det minskar känslan av att de faktiskt måste klara sig på egen hand. Jag gillade den gamla gammalmodiga världen mer. 
 
 
Det finns faktiskt en sak jag gillar med serien. Simon i boken var för mig ingen favorit. I filmen började jag gilla honom och nu i serien gör jag det ännu mer. Båda skådespelarna har verkligen gjort Simon bra - och det är en av anledningarna till att jag fortfarande tittar. För det gör jag faktiskt. Någonting som jag gillar måste ändå finnas där, om inte annat Cassandra Clare's fantastiska värld. Jag tror faktiskt jag kommer titta till slutet. Trots många brister är det ingenting jag vill missa. Ett annat plus som dämpar min åldersnoja är att Clary inte längre är 15, utan 18 precis som jag. Än har jag tid på mig att hitta någonting magiskt. 
 
 
Hade vi bara haft kvar de gamla skådespelarna från filmen hade det kanske fungerat bättre. Det har blivit så här jag tänker mig alla, och då är det svårt att ändra sin bild.