Att läsa en klassiker

Klassiker - böcker som aldrig dör. Böcker som vi, 200 år senare, fortfarande läser och påverkas av. Den senaste tiden har jag försökt ta tag i mitt klassiker-läsande lite. Allt började med att jag skrev en utredande text i skolan, om hur Tristan och Isolde speglar Medeltiden och dess litteratur. För det är faktiskt så, böcker har i alla tider kunna spegla den tid de skrivs i. Att dystopier varit så populärt de senaste åren hänger i allra högsta grad ihop med att världen har verkat lite svår på sistone med alla klimatproblem och konflikter. Att Tristan och Isolde handlar om en riddare som ska vara ädel hänger på alla sätt samman med att det bara var den medeltida adeln som hade tid att läsa och råd att skriva. Just det är vad som fascinerar mig med klassikerläsning, man kan alltid se någonting nytt. Genom böcker tar jag del av helt andra människors liv, och genom klassikerna också andra tider.
 
Jag gillar klassiker, då var den saken ur världen. Ändå är de tyngre att läsa än andra böcker, det måste jag erkänna. Fast jag lite skäms över det tar en klassiker tid för mig, och jag räknar sidorna tills den är slut. Språket är ofta äldre och intrigen ofta mindre relaterbar. Jag njuter inte fullt ut av att läsa så gamla verk, men ändå gillar jag dem. Hur hänger det ihop? Svaret är egentligen enkelt. Det jag gillar är inte att läsa klassiker, utan att ha läst dem. Det är inte förrän efteråt jag kan börja analysera och förstå verkat jag läst. Det är inte förrän då jag kan förstå tiden eller hur bra skriven boken är. Låter det svårt att förstå? Jag hoppas inte det. 
 
Nu senast läser jag Selma Lagerlöfs En herrgårssägen. Jag älskar inte boken, men att äntligen läst någonting av Lagerlöf känns BRA. Hon är en så pass känd och framgångsrik svensk författare att jag blir imponerad, men inte förrän boken är slut. På samma sätt som jag älskar Mr Darcy, hjärtekrossas av historien i Wuthering Hights, blir ledsen över de svartas diskriminering i Dödssynden och imponeras av Phileas Foggs äventyrligheter i Jorden runt på 80 dagar. Fast, som sagt - inte förrän boken är slut. Böckerna lär mig om andra tider, böcker har alltid kunnat spegla sin värld. Jag gillar inte att läsa klassiker. Jag gillar att ha läst dem.
 
Är det någon annan som känner igen sig i det jag skriver? 
 
 

Recension: Assassin's Apprentice

 
 
Titel: Assassin's Apprentice
Författare: Robin Hobb
Sidor: 392
Första meningen: A history of the Six Duchiesis is of necessity of its ruling family, the Farseers. 
 
Book one of the Farseer Trilogy
 
 
 
 
 
Det här är boken om en vanlig pojke som en kväll lämnas vid kungens hov. Det är berättelsen om kronprinsen, Chivalrys,  oäkta son son som blir lämnad av sin mor och morfar för ett nytt liv - ett liv på hovet. Detta startar en rad intriger och tronföljden ifrågasätts. Kronprinsen abdikerar och pojken träffar aldrig sin far. Med få vänner lär han sig att överleva under kungens makt, tills den dag då kungen tar nytta av hans existens. Fitz, eller FitzChivalry som hans riktiga namn bör vara, tränas til lönnmörare i kungens tjänst. Detta är lättare sagt en gjort och Fitz måste gång på gång göra rätt val för att överleva i kungarikets politik. Det här är en bok om äventyr, list och plikter. Det är en bra bok där fantasi möter den vanliga människan.
 
Jag köpte boken en härlig sommardag på science fiction-bokhandeln i Stockholm, mycket på grund av det fina omslaget men också på rekommendation av en systers vän. När jag väl började läsa boken gick det långsamt. Fantasy är alltid lite kämpig att ta sig in i innan man förstår allt, alla namn, platser, arvingar..., och jag läste inte tillräckligt ofta. Därför tog det väldigt lång tid innan jag var inne i boken, och fastnade egentligen inte helt förrän i slutet. Då var jag med på ALLT. Jag hoppades att det faktiskt skulle kunna sluta bra och klurade tillsammans med Fitz över hur allt kunde tänkas sättas på plats. Jag blir alltid imponerad när man lyckas skapa riktiga världar, och det här är en sådan. The six Duchies saknar varken historia eller politik - och just politiken är kanske det jag gillar. Jag gillar alltid maktspel där de största problemen är vem som ska bli kung. Jag gillar att följa livet på ett hov och se de hemligheter som döljs för det vanliga folket. Så väl djur, stallmästare och prinsar har en roll att spela - och det är magiskt. Även om det för mig tog väldigt lång tid att läsa Assassin's Apprentice var allting värd det. Så mycket gillade jag slutet. Allt slutar med att man får se en ny kultur och ett brollop, och de nya karaktärerna i och med det hoppas jag på att läsa mer om i resten av serien. I och med det minns jag allt som en riktigt bra bok. En riktigt bra historia i en väl utmejslad värld - just vad jag gillar med fantasy. En fantasybok är trots allt vad detta är, i äkta medeltida anda.

Boktipset ett

Ibland känner jag att jag vill tipsa om böcker som är riktigt bra. Inte Harry Potter, Jellicoe Road, De utvalda eller andra böcker som alla redan läst - nej böcker som jag vill att ska få mer uppmärksamhet. Föst tänkte jag klupa ihop alla till en lång lista, men fick senare en ny, förhoppningsvis, bättre idé. Varför inte göra en serie av det? På så sätt fylls ibland bloggen ut med kortare inlägg som inte kräver så mycket för att läsas, det går snabbare och lättare för mig att skriva (vilket gör att jag lättare kan skriva mer ofta) - och om jag i framtiden kommer på nya böcker som platsar blir det inga problem! Jag tyckte att min idé var toppen, hoppas iallafall en håller med.
 
Mitt första tips är en magisk bok som jag vet att en del bloggar skrivit mycket om, men jag tror inte att det är en pärla alla har läst. Nattens cirkus av Erin Morgenstern. Jag själv läste ut boken den 6 september 2014. Orden jag då skrev om den var: "Mystisk magisk mycket bra mycket svår att glömma". Ändå har jag inte nämnt den en enda gång här, förrän nu. Och inte ens jag vet varför. Nattens cirkus är en bok som inte påminner om någonting annat jag läst. Handligen är stilla, klurig och magisk och karaktärerna både utvecklas i läsarens ögon och tollbinds av cirkusen. Egentligen är det hela en historia man inte helt kan förstå, och just det gör allt så fint. Jag imponeras över hur Morgenstern har skrivit sin bok - hur hon ens hittat på cirkusen med alla dess delar. Den här boken trollband mig. Jag glömmer den inte och därför borde den kunna trollbinda så många fler. Omslaget och bokryggen är (till råga på allt) kanske det i särklass finaste jag sett.
 
 
Cirkusen anländer utan förvarning. Den föregås inte av några reklamutrop, inga flygblad på lyktstolpar och anslagstavlor. Plöts­ligt är den bara där, på en plats där den inte fanns i går. Ingen cirkusdirektör ropar i megafon, inga clowner sprutar vatten på publiken, inget ”kom och se, kom och se, världens starkaste man”. Inne i dessa svart- och vitrandiga tält döljer sig en helt unik upplevelse, en fest för sinnena. Gå vilse i en labyrint av moln, vandra genom en trädgård gjord av is, häpna inför den tatuerade ormmänniskan som stoppar ner sig själv i en liten låda av glas och förundras över illusionisten som utför omöjliga magiska bedrifter. Välkommen till Le Cirque des Rêves.
 
Mitt hjärta krossas lite lite vid tanket på att jag aldrig kommer få upptäcka något av cirkusens prakt på riktigt.