Mumin

Jag har bara läst första boken om mumintrollen, men oj så klokt Tove Jansson författar. Hennes böcker är märkliga, förnurliga, roliga, kloka och fina, och berättelsena så lagom små, men med så oändligt innehåll bakom orden. När jag var liten trodde jag bara att Mumin var för barn. Jag trodde att figurerna bara var roliga att titta på, och jag förstod inte hur mycket av verkligheten de faktiskt innehåller. Alla i muminvärlden är precis som oss människor med samma problem, brister och styrkor. Tove Jansson hittar de mänskliga svagheterna men skriver om dem på ett litet, enkelt, men fint, vis. Ge muminvärlden en ny chans. Det är vad jag vill säga (alltså bara om du inte redan vet hur bra den är).
 
 
 

Att läsa från ett nytt perspektiv

Serien om Systrar i jeans var bland mina bästa böcker när jag var sisådär tretton år gammal. Jag älskade tjejerna, kärleken, Grekland, Kostos och Lena. Jag älskade hur sorgligt det var med Bridgets mamma och jag älskade hur olika alla var, men att de ändå var vänner. Har du själv inte läst serien spelar nog ingenting av det där någon roll för dig. Du har ingen aning om vilka Lena, Bridget, Carmen och Tibby är och du vill nog inte läsa vad jag skriver om dem. Men, det är inte det jag vill komma till, inte i det här inlägget.
 
 
Det jag vill försöka förklara är snarare hur jag nu, fem år senare, tänker annorlunda om samma böcker när jag nyligen snabbläste dem, en dag i solen. Jag älskar hur böckerna får mig att känna mig som tretton igen, men hur ogärna jag än vill det måste jag inse att jag inte längre köper allt. Böckerna är inte så där fantastiska som mitt yngre jag tyckte och värderingarna känns väldigt fel. Framför allt ger de en förskönad bild av hur verkligheten är. Just det är vad, åtminstone, mitt yngre jag älskade att läsa om. Som lite äldre och lite klokare gör det mig faktiskt lite ledsen.
 
Jag ska försöka förklara. Tjejerna i boken är olika och olika byggda, men ändå är alla makalöst snygga och fantastiska. En tjej beskrivs som kurvigare, men snabbt förklarar författaren att hon absolut såklart inte är tjock. Bara så där kurvigt snygg, ju, för tjock kan man INTE vara i en mysig tonårsbok. En kille som råkar vara ett av seriens kärleksintressen, börjar som töntig med flottigt hår, glasögon och fula kläder, men inte förrän han förvandlas till dösnygg blir han och huvudpersons-tjejen verkligen ihop. För är man töntig kan INGEN bli kär i dig, så är det bara. Ett annat kärleksintresse föklarar att han var överviktig tills han började simma, och blev smal. Tur att han blev det, annars hade han inte haft en roll i Systrar i jeans-serien. Förstår ni vart jag vill komma? Systrarna och deras pojkvänner, och kärleken mellan dem, är magpirrande perfekt - och jag brukade sluka det. Jag gör det bara inte längre.
 
Den här skeva bilden gjorde att jag visste att "ingen kommer bli kär i mig", och då var jag ändå bara tretton. Jag var inte perfekt som Lena, Bridget, Carmen eller Tibby, inte snygg, inte rolig, inte smal, inte fantastisk. Böckerna lär unga människor att kärlek är ett ouppnåeligt idealtillstång, vilket det i verkligheten ofta inte är. Jag är glad att jag har blivit äldre och klokare, ja att jag helt enkelt ser allt sådant nu. För även om jag sträckläser och älskar serien lika mycket som förr, i smyg, så kan jag solla det härligt fiktiva från verkligheten. Jag önskar att mitt trettonåriga jag också hade kunnat det.

Två och två

i min bokhylla.
 
Två kusliga böcker
 
   
 
Två mysiga böcker
 
   
 
Två tragiska böcker
 
   
 
Två tegelstenar
 
   Den hemliga historien (pocket)
 
Två sorgliga böcker
 
   
 
Två dåliga böcker
 
   
 
Två svenska böcker
 
   
 
Två seriealbum
 
   
 
Två episka böcker
 
   
 
Två riktigt bra filmer