De dödas röster

Anledningen till min kassa närvaro nu i sommar har varit långa dagar utan tillgång till internet. Först tillbringade jag en vecka på västkusten, och sedan bar det direkt av till vår sommarstuga i Hälsingland. För att ta det till rubriken av det här inlägget, var det just innan vi åkte till stugan som jag fick nys på podden. Jag såg till att ladda ner alla avsnitt av De dödas röster för att lyssna på dem lite då och då, och tyckte att det var perfekt att kanske ha någonting att göra på regniga, internetfria kvällar. Jag trodde alltså inte att detta, De dödas röster, var någonting att älska, men: Åh vad jag hade fel.
 
De dödas röster är en thrillerserie i poddformat. Det hela är upplagt som en dokumentär, och fast att jag själv visste att allt var fiktivt fanns det stunder då jag tvivlade. Allt var välskrivet och välgjort och bra, och lagom kusligt för att det skulle kunnat vara sant. Helt enkelt magiskt. Serien (eller podden eller vad jag nu ska kalla den) är skriven av Sara Bergmark Elfgren, en av författarna till Cirkeln-trilogin. Fast att jag älskade Cirkeln visste jag inte hur duktig Sara är på att skriva, men efter att ha lyssnat på De dödas röster vet jag det. Hon imponerar väldigt.
 
 
Som jag skrivit trodde jag ju aldrig att jag skulle älska podden, trots att det var Elfgren som författat, och ja, jag trodde inte att en serie i poddformat var min grej. Inte att det kunde bli magiskt sådär som böcker kan. Så snart första avsnittet var slut var jag, trots mina högst ordinära förväntningar, fast. De avsnitt jag skulle ha att lyssna på då och då, i händelse av två regniga veckor, tog slut efter en kväll. Jag sträcklyssnade igenom åtta avsnitt och kunde inte stänga av. Serien hade rysande kusligheter, pirrande kärlek, mörka hemligheter och ett äkta porträtterat nittiotal. Helt enkelt himlastormande bra.
 

Kommentera här: