bokhyllan.blo.gg

Jag gillar böcker som är fina. Där författaren har lyckats använda språket så bra, från minsta kommatecken eller radbyte, att nästan varje mening tåls att läsa om och om igen. Jag gillar också böcker med fina relationer. När både kärlek och vänskap skildras på rätt sätt, så att nästan det enda man vill är att få hoppa in i boken och lära känna människorna där på riktigt. Jag gillar böcker där man inte får veta allt direkt. När fler och fler pusselbitar läggs till i berättelsen - och man till slut nog har sin bild av det som verkligen hänt. Kanske är det allt du behöver veta är en sån bok, med allt det jag gillar. Till råga på allt en riktigt riktigt bra.

 

Lockhart vet hur man skriver, det är ett som är säkert, och den som översatte boken till svenska har gjort ett precis lika bra jobb. Man drömmer sig in i historian och känner sig lagom lycklig, eländig och härligt fin. Kärleken mellan Cady (bokens huvudperson) och Gat beskrivs precis som den ska, härligt svindlande, men ändå inte helt lätt, och också vänskapen mellan kusinerna Är Så Fin. Kärleken är inte det enda som får plats, utan alla banden känns lika viktiga. Kanske är det allt du behöver veta är helt enkelt en bok nog ingen av oss inte kan gilla. Enda nackdelen är att den är kort, och jag räknade sidorna medan jag läste i fasa över att den snart skulle vara utläst. Jag tror inte att boken, Kanske är det allt du behöver veta av Emily Lockhart, lämnar en människa oberörd efter att den är slut. 

 

Så till något jag bara måste få diskutera med er som redan läst boken (annars kan det hända att jag spricker av tankar), ni andra bör sluta läsa nu om ni inte vill få hela upplevelsen förstörd. Slutet! Jag vet inte vad jag tycker om det. Det är så hemskt hur man läser en hel bok om lögnarna och börjar älska dem så himla himla mycket, bara för att i slutet förstå att de varit döda hela tiden. Inte som att författaren inte gjort det snyggt. Bitarna fanns där hela tiden, nu när jag tänker tillbaka, bara att man inte lyckades få ihop hela bilden - inte föränn man fick veta allt. Jag gillar sorgliga böcker, böcker som berör, men den här gången kändes det nästan som för mycket. Som att ens egna tre bästa vänner plötsligt var borta.

 

Å andra sidan är det kanske på grund av det sorgliga jag gillar boken, kanske skulle jag annars redan ha glömt den? Tårarna är kanske just det som gör den så himla himla fin. Oavsett vad har Kanske är det allt du behöver veta nu både en plats på bästa hyllan i mitt rum, och en plats i mitt hjärta (okej det här börjar låta som en kärleksförklaring, bäst jag slutar).