Khatarsis: Rening genom tragedi
Igår såg jag den avslutande filmen i Hungergames-serien på bio. Mockingjay part 2 - och den var Så Bra. Fantastisk, himlastormande och jag kände allt det där man vill känna efter en riktigt bra upplevelse. Jag grät, satt på helspänn och ryste över den perfekta hemska känslan i det skeva samhället - och efteråt kände jag mig så fantastiskt tom, full och jättebra (därav titeln, jag hade uppnått khatarsis). Jag har aldrig förr fått den känslan av film, böcker har alltid varit det jag älskar. Att en bok ger mig all the feels är inte helt sällsynt, men i filmväg har det bara hänt under de två Mockingjay-filmerna. Så bra är filmerna och alla som är insatta i bokserien borde se den nu, på bio.
Jag har länge pratat om någon slags skala, där bokskalan ligger parallellt med fimskalan. Skillnaden har varit (alltså bara enligt mig, det här är mitt påhitt) att en bok som är MAX i brahet ändå ligger högre upp är där MAX i filmskalan slutar. på så sett blir en ganska bra bok jättebra när den konverteras över till film, för filmer kan inte vara lika bra som böcker. Ingenting av det där stämmer, jag har förstått det nu. En film kan få dig att känna precis lika mycket. En film kan vara precis lika bra. I det här fallet har Hungerspelen-bckerna, som jag bara tyckte var väldigt bra, blivit fantastiska och himlastormande som film.
Tror egentligen inte att jag behöver nämna Jennifer Lawrence och hur fantastiskt hon förmedlar känslor en gång till. 
Mockingjay part 2 är en jättebra film. Med små medel, tystnader, blickar och klasskillnader visas känslor, ilska och hur skevt Panem och den värld de lever i är. Precis lika fin som part 1 var också den här, men kanske tycker ändå jag att de tre sista minuterna borde tagits bort. Epilogen i bokform är fin och bra. Den visar att Katniss och Peeta aldrig kommer kunna bli helt lyckliga efter allt de gått igenom, men att livet kan fungera ändå. Den känslan kom inte riktigt med på film. Man förstod inte riktigt när Katniss ville förmedla hur hon aldrig kommer kunna glömma spelen, att mardrömmarna alltid kommer finnas där. Jag gillar slutet och dess bodskap egentligen, men det gjorde sig inte så bra på film. Detta är en filmupplevelse jag sent kommer glömma.
