När det blir jobbigt på riktigt
Måste bara skriva av mig lite.
Jag har alltid gillar böcker som är sorgliga, böcker som får mig att känna. Att man gråter till en bok har för mig alltid varit ett tecken på att boken är riktigt bra, och alltså egentligen något positivt. En vän till mig sa för ett tag sedan att hon borde börja läsa gladare böcker för att inte jämt känna sig så eländig. Jag förstod inte varför. Hon sa också att det var sällan man gråter till böcker, vilket jag inte heller förstod. Hon sa att gråter hon, är det för att hon kan relatera till boken. Det är inte boken som är så sorglig, utan de saker den får en att tänka på och känna.
Det är inte ofta jag kan relatera till de böcker jag läser - mestadels för att det inte hänt jättemycket i mitt liv. Jag har ingen död mamma, förlorad kärlek eller frånvarande syster. Det är därför jag älskar att läsa, för att man får uppleva så mycket mer än sitt eget liv. Och när det blir sorgligt är det fortfarande sorgligt på ett bra vis, ett vis som bekräftar hur bra boken är. Så började jag läsa en bok jag lånat av precis samma kompis. Och plötsligt är det en helt annan sorts tårar som kommer. Bokens handling är hemsk och visar precis hur elaka barn kan vara. Inte konstiga ovanliga, utan helt vanliga barn i skolan. Boken får mig på flera sätt att tänka på hur jag själv kände i den åldern och hur ensam, fel och ledsen jag brukade vara. Varannan sida måste jag pausa läsningen för att magen ska göra lite mindre ont och tårarna inte ska börja forsa.
Den här gången gör magen inte ont av hur fruktansvärt bra boken är (även om den är det). Tårarna rinner inte bara för huvudpersonens skull, utan också för min egen. En bok har aldrig förr fått mig att känna såhär, och jag måste påminna mig själv om att mitt liv faktiskt är bra. Men även om jag aldrig egentligen haft det lika jobbigt som bokens jag får boken mig att känna att jag har det. Jag vet inte om detta är en känsla jag gillar, inte ens om jag kommer klara av att läsa ut slutet. Det enda jag vet är att böcker alltid kan överraska mig, och att böcker kanske kan vara ännu bättre än jag hittills trott. Kanske var jag bara inte riktigt redo än...
