En fin bok som inte riktigt räcker fram
När jag fick Djupa ro som recex av Rabén & Sjögren (tackar så mycket!) hade jag inga förväntningar alls - vilket brukar vara bra. Jag visste inte vad det handlade om, trodde egentligen inte att jag skulle gilla boken så mycket och hade aldrig läst någonting av Bjärbo innan. Det som dock hände sedan var att jag läste en annan recension av boken, där den hyllades till himlarna. Mina förväntningar växte, efter den korta texten, med stormsteg och jag ville genast sätta igång med mitt eget exemplar. Kort och gott var jag nu helt säker på att det här skulle bli en bok att älska!
Vilket det inte blev.
Boken är väldigt fin, det ska jag inte förneka. Jag gillar att sorgen beskrivs på ett realistiskt sätt så att det faktiskt lika gärna kunde vara jag. Allt utspelar sig i ett litet, svenskt samhälle snarlikt det där jag bor och ingenting är så där överdrivet som det ibland kan bli. Lisa Bjärbo låter sorgen och huvudpersonernas tankar, känslor och upplevelser vara i fokus stället för att skriva in en massa onödiga händelser. Allt känns precis rätt och bra med lagom mycket realism, lagom mycket sorg och väldigt fina formuleringar att känna igen sig i, men ändå räcker det inte för mig. Jag kan uppskatta Djupa ro som bok, jag förstår egentligen precis vilka saker jag gillar med den. Ändå är det någonting som inte räcker ända fram. Jag blir inte så berörd som jag brukar kunna bli av andra böcker med liknande teman. Jag sträckläser inte boken och räknar nästan sidorna för att se hur mycket som är kvar. Boken är bra - bara inte tillräckligt.
Jag ångrar inte att jag läste boken, inte alls. Faktiskt är jag så här i efterhand inte så förvånad då jag nästan aldrig älskar böcker från svenska författare (knäppt, jag vet). Boken är riktigt fin och läsvärd, absolut. Mina höga förväntningar tvingades till besvikelse, men jag kan fortfarande nu fundera över och minnas just de kloka tankar boken tog upp. Jag vill att du ska läsa boken om den verkar bra. Den är bra, men någonting litet som jag inte kan sätta fingret på saknades för att ge mig någonting extra. Djupa ro är en bok som är fin, men ingen bok som fått någon större plats i mitt hjärta.
"Vi kommer aldrig att vara alla igen. Det kommer alltid att saknas en."
Åh, håller med dig till fullo! Denna är en riktigt fin bok och jag uppskattar verkligen att den är så ärlig, naturlig och att det tar upp massa viktiga saker! Men just det där med döden, berörde mig inte riktigt. Jag har lätt att börja gråta över böcker, även om det inte alltid är någon som dör, men här gjorde jag inte det alls. Man liksom kände inte riktigt något för Jonathan? Man vart lite "distanserad". Boken föll lite på det.
Men jag älskar att den tar upp saker om Skogsbranden, Fredrik Backman, SD och politik överhuvudtaget. Att de spelar fotboll, hoppar studsmatta, och cyklar. (Såna där naturliga saker som NÄMNS allt för lite)
Så det känns som att jag uppskattade boken mer i efterhand, än när jag läste den, haha :-)
// kram!