Shadowhunters
Det kan väl inte bara vara jag som tittar på Netflixs TV-serieversion av City of Bones? Skulle inte tro det. Så vad tycker vi? Ärligt talat tyckte jag att filmen som kom ut för några år sedan var väldigt bra. Jag vet att den gick dåligt och fick många negativa recensioner, både av kritiker och av fans, men jag gillade den faktiskt. Jag gillar bokserien väldigt väldigt mycket, och filmen tyckte jag lyckades ge många av karaktärerna sin rätt. Jag gillade Clary, Jace, Simon och Dot och bilderna från filmen stämde exakt överens med personlighetsbilderna jag hade av dem. TV-serien däremot, efter tre avsnitt är jag inte frälst. De nya skådespelarna passar inte sina roller ens i närheten lika bra, och det är inte allt.
Det jag ogillar mest är hur Clary blivit en liten tjejig mes som bara behöver hjälp av Jace. Att Isabelle bara känns som en snygg tjej, och inte som en kick-assig hjältinna eller shadowhunter. TV-serien är verkligen inte gjord ut ett feministiskt eller, enligt mig, fint perspektiv, och det gör mig både ledsen och besviken. Det var ett tag sedan jag läste böckerna, och visst var jag mindre då så jag kanske inte uppfattade eller kommer ihåg allt. Ändå säger mitt minne att de kvinnliga karaktärerna som fanns var mer än kärleksintressen klädda i siden och korta kjolar. Nej, på den punkten hade jag velat ha mer. Bokserien innehåller många starka karaktärer som inte kommer till sin rätt på TV. Till och med vampyrtjejen i senaste avsnittet hade bara syfte som snygg farlig tjej, medan vampyrkillen kunde tänka och räddade våra hjältar för att hindra krig.
Visst är väl detta den naturliga posen för en död kvinna, eller?
En till sak som inte faller mig i smaken är att the shadowhunters har blivit high-tech. Böckerna är verkligen en gammaldags värld med katedraler, kyrkogårdar, pioanospel och Bach. Den nya serien visar istället en värld av datorskärmar och teknik, och i mitt huvud känns det bara fel. Jace, Isabelle och Alec ska leva ensamma med Hodge på institutet, men nu finns där hundratals. Det minskar känslan av att de faktiskt måste klara sig på egen hand. Jag gillade den gamla gammalmodiga världen mer.
Det finns faktiskt en sak jag gillar med serien. Simon i boken var för mig ingen favorit. I filmen började jag gilla honom och nu i serien gör jag det ännu mer. Båda skådespelarna har verkligen gjort Simon bra - och det är en av anledningarna till att jag fortfarande tittar. För det gör jag faktiskt. Någonting som jag gillar måste ändå finnas där, om inte annat Cassandra Clare's fantastiska värld. Jag tror faktiskt jag kommer titta till slutet. Trots många brister är det ingenting jag vill missa. Ett annat plus som dämpar min åldersnoja är att Clary inte längre är 15, utan 18 precis som jag. Än har jag tid på mig att hitta någonting magiskt.
Hade vi bara haft kvar de gamla skådespelarna från filmen hade det kanske fungerat bättre. Det har blivit så här jag tänker mig alla, och då är det svårt att ändra sin bild.
