Jag gillar historier när ingenting händer (eller Recension: Drakarnas dans)
Drakarnas dans är den femte och hittills sista utgivna boken i George R.R. Martins Sagan om is och eld. Det är böckerna som TV-serien Game of Thrones baserats på. Och jag vet inte om jag behöver skriva det ännu en gång, men jag älskar den här serien. Jag älskar TV-serien och jag älskar böckerna, jag älskar karaktärerna, världen, berättelsen och allt annat också. Det här är ett så himla skickligt, genomarbetat författande.
Det känns svårt att bara recensera Drakarnas dans då alla fem böcker är så lika varandra. Alla är bara en del i en enda lång berättelse som började redan innan första bokens första sida och nog aldrig kommer ta slut. För så känns det, Westeros skulle kunna vara lika verkligt som vår verkliga värld och all historia och all framtid är oändlig precis som att vår historia och framtid är det. Världen i böckerna har så många olika kulturer, folkslag och religioner precis som i vår värld. Till skillnad från fantasy-böcker som Narnia eller Sagan om ringen är det här inte en bokserie om hur onda mot goda samlas för att möta varandra i ett enda slag. Allt är mer nyanserad och komplext än så. Det är det som gör serien så bra.
När jag började läsa recensioner om just den femte delen Drakarnas dans blev jag dock förvånad, för allt jag läste var ganska negativt. Folk tyckte att boken var långsam, att för lite hände och att Martin hade kunnat stryka hälften i redigeringsprocessen. Men jag höll inte med om det när jag läste, för jag älskade den här boken likka mycket som alla andra. Jag gillar berättelser när inte mycket händer och där miljöbeskrivningar, gåtor, monolog och dialog får mycket plats. Den här boken tog oss till nya platser i världen och uttökade historier och vetande om många karaktärer, så väl personer med betydelse nu som personer som spelat roll redan innan Roberts uppror startade. Det tog mig lång tid att läsa boken, för den är över 1000 sidor lång, men ändå tröttnade jag aldrig. Ibland är en långsam bertättelse allt jag vill ha.
En tanke jag haft ett tag är att jag tror att jag skulle älska en film där man bara följde personer utan att mycket hände eller var dramatiskt. Och av samma anledning så älskade jag Drakarnas dans. Jag behöver inte action för att bli nöjd, bara skickligt författade och en komplex värld.
Nu är det bara att vänta på mästa del. Det lär ju ta ett tag.
