Hur kan man älska en serie som bränner barn?

Game of Thrones, älskat av 97 % av Sveriges befolkning, HATAT av 2 % och helt okänd för sisådär kanske 0,00001 %. Och ja, självklart tillhör också jag den där gruppen som älskar. Intrigerna, världen, karaktärerna, miljöerna, allt, det är egentligen svårare att inte älska. Den korrupta värld man lyckats bygga upp, där ingen är varken helt ond eller helt god. Serien är känd för att alla goda dör, och jag håller helt och hållet med efter att sett så många av mina favoriter mördas, på så många olika vis. Men det bästa är ändå hur det egentligen inte finns en ond kraft som segrar, utan hur hela samhäller bara är fel. Vem är det egentligen man ska ta bort för att få det där lyckliga slutet alla drömmer om? Jag vet inte, och inte ni heller.
 
(Sen finns ju vissa som är galna/hemska/onda in i benmärgen och på riktigt...)
 
Sedan jag började läsa nördböcker om världen har mitt fangirlande tagits till en ännu högre nivå. Varje måndag när ett nytt avsnitt kommer, blir allt i livet bara så fenomenalt mycket bättre. Jag älskar Game of Thrones, det gör jag verkligen, men ibland förstår inte ens jag mig på serien... Det jag älskar är inte att se människor mördade, blodiga och våldtagna. Det jag älskar är det andra, hur Westeros är uppbyggt och spelet mellan alla skickligt utmejslade människor som bor där. Att se ett oskyldigt barn brännas till döds ger mig bara ont i magen, och jag skulle älska serien exakt lika mycket utan de bitarna. För allt sådant är egentligen bara grymt, och som den känsliga människa jag är vet jag inte om jag orkar se mer död under resten av avsnitten i mitt liv. Än så länge tar allt det bra över allt det hemska, men tänk den dagen det inte längre gör det (för mig)? Ska jag behöva undvika en av de saker jag älskar supermycket, något som gör mig så glad, bara för att det inte längre kan göra mig, just glad? Det borde finnas ett enklare sätt.
 
 
Jag är säker på att ni också följer Game of Thrones. Känner ni det också som jag gör, eller håller ni inte med om ett enda ord? Vore kul att läsa också era tankar.

Vit som snö

Vit som snö, av Salla Simukka, är andra delen i den finska, spännande trilogin om Lumikki. När jag läste första boken , Röd som blod, slogs av hur, ja, just spännande och intrigfylld handlingen var. Andra boken lyckas dock - tyvärr - inte trollbinda mig på riktigt samma sätt. Boken är bra, men inte lika andlöst fantastisk som första boken. Jag hoppas innerligt att allt det bra kommer igen igen till seriens avslutande del, för visst är det väl oftast del två som är den svagaste länken i kedjan? 
 
Det jag gillar med alla serier är att man för varje del lär känna karaktärerna bättre, på nya sätt och djupare plan. Att Lumikki var halvt opersonlig och lite frånvarande i bok ett gjorde mig inte ett dugg, jag såg bara fram emot hur jag i de andra delarna skulle få lära känna henne, känna med henne och dela hennes tankar. Men efter att ha läst bok två gör jag ändå inte det. Man får dela minnen från Lumikkis barndom och tidigare år, och det gillar jag. Men Lumikki i nuet känns fortfarande för frånvarande för att vi riktigt ska bli vänner, hon och jag. Även om en bok är spännande, vilket Vit som snö är, räcker inte riktigt det för att jag ska fastna. För att en bok ska bli riktigt bra måste den få mig att känna något, och det är svårt så länge man inte älskar och offrar allt för bokens huvudperson.
 
Som sagt tror jag att sista delen kommer bli bättre. Jag tror nog att vi till slut ska få se den riktiga Lumikki, och inte bara hennes hårdare yta. Jag ser verkligen fram emot att läsa slutet av den här trilogin, för jag gillar MYCKET den spänning författaren lyckas skapa (och jag gillar att boken är finsk). Bara jag lär mig att älska också karaktärerna, kan det här bli en läsupplevelse jag sent glömmer.
 
Tack Rabén och Sjögren för recexet! För den som hittills missat serien, handlar boken alltså och gymnasietjejen Lumikki. Hon är (i just den här delen) i Prag under sommaren, där hon träffar en ny vän som vänder upp och ner på hennes verklighet. Vännen drar in Lumikki i en härva där en sektledare planerar ett stort självmord, vilket Lumikki måste stoppa. Med hjälp av en journalist hon lär känna måste de lösa mysteriet, för att rädda den människa som säger sig vara Lumikkis egen syster... Ni hör väl själva, detta är spänning och intriger på hög nivå! Vit som snö

Kusligaste boken i mitt liv

Coraline av Neil Gaiman 8/3 2015
Läste ut Coraline igår. Och ÅH så kusligt härligt läskig den var. Helt på allvar och utan överdrift kan Coraline vara den läskigaste boken jag har läst. Det är en barnbok, men så finurligt skckligt skriven. Fast språket är barnsligt med humor, och Coraline är ett typiskt nyfiket fint barn, går kalla kårar längs min rygg. Det läskiga finns duktigt maskerat bakom det roliga, bakom humorn i det fina språket. (Att dockor är bland det läskigaste jag vet kan vara en bidragande faktor till hela den kusliga härligheten, kusligheten.)
 
Kunde inte sluta läsa förrän allt på sista sidan var slut igår kväll. Var tvungen att försäkra mig om att både "the other mother" och hennes ofantligt obehagliga hand var besegrade för att kunna somna utan mardrömmar. Tänkte först inte ge Coraline av Neil Gaiman någon stjärna i min läsdagbok, men kom på att det förtjänar den. Stjärnor går till böcker som får mig att känna - och var det något Coraline gjorde var det att få mig att känna. Jag var livrädd - och kan uppenbarligen inte sluta tänka på boken. Alla recensenterna på första sidan fick till det väldigt bra, här är mina bästa:
 
"Neil Gaiman's weird and hunting Coraline... a masterly treatment of a common
childhood - and adulthood - nightmare"
The Times
 
"I was looking forward to Coraline, and I wasn't disappointed. In fact, I was enthralled. This is a marvellously strange and scary book" 
Philip Pullman
 
"/.../ This is a /.../ fairytale."
The lady