Sommarläsningstaggen 2016

Min första sommar med bokblogg var en sommar då jag svarade på Sommarläsningtaggen. Somrarna därefter lät jag den bara flyga förbi på andras bloggar, utan att svara på den själv. Nu, år  2016, har jag som hobby spenderat en del tid i bloggens arkiv. Mycket skräp är det, men Sommarläsningstaggen var någonting jag fastnade för. Det inlägget skrev jag år 2013 (länkar det HÄR) och nu, tre år senare, är det 2016. Det är spännande att se hur jag förändrats under dessa år, och att se vilka böcker jag läste då, kontra de böcker jag läser nu. Därför tänkte jag göra en uppdaterad version, ja helt enkelt svara på samma sommarfrågor även detta år. Då kan jag jämföra bokåret nu med hur det var för tre år sedan, och vet ni. Jag tror att det här kan bli kul. Nu skriver jag den, Sommarläsningstaggen 2016:
 
1. Vilka 5 böcker bara MÅSTE hinna läsas i sommar?
Svärdets makt, George R.R. Martin
Magikernas kung, Lev Grossman
Magikernas land, Lev Grossman
Fallna änglars stad, Cassandra Clare
Alla mina vänner är superhjältar, Andrew Kaufman
 
Game of thrones - Svärdets makt  Magikernas kung  Magikernas land  Fallna änglars stad  Alla mina vänner är superhjältar
 
2. Vilken bok är du egentligen inte så sugen på men känner att det är dags att ta tag i?
Jane Eyre, Charlotte Brontë
 
Jane Eyre
 
3. Var är bästa stället att läsa i sommar?
I en park i en stad med en kopp kaffe, solsken, mysig bänk och människor att titta på.

4. Handen på hjärtat, var tror du att du faktiskt kommer att läsa någonstans?

I en solstol på altanen. Precis som för tre år sedan.

5. Vilken bok tror du kommer bli sommarens bästa?
Magikernas kung, jag avgudade trilogin redan då jag läste första boken. Säga vad man vill om uppföljare, men jag tror det blir *EPiSkT*
 
 
6. Vilken bok borde ALLA läsa i sommar?
Jellicoe Road av Melina Marchetta är mitt standardsvar på det mesta. Det var just under ett sommarlov jag läste den för första gången. Flera år har gått, men förra veckan läste jag om den vackra boken, och: Jellicoe Road är fortfarande lika fin.
 
7. Strand eller hängmatta?
Hängmattor skrämmer mig efter att x antal gånger blivit gungad tills linan gått av. Det, trots att jag bara velat läsa stillsamt. Strand får bli svaret.

8. Deckare eller roman?
Är inte en deckare också en roman? Eller? Roman är mitt svar i vilket fall.
 
9. Favoritgenre?
Fantasy. O vad fantasygenren kan imponera.

Vad jag tyckte om Shadowhunters

Nu har jag sett alla avsnitt i Netflix-serien Shadowhunters. För er som missat den är det helt enkelt en TV-serie baserad på Cassandra Clares asgrymma bokserie om The Mortal Instruments. Jag skrev ett inlägg efter bara några avsnitt och då var jag inte särskilt nöjd. Nu när jag sett allt tänkte jag ge serien lite mer utrymme. Även fast det blev bättre med tiden, gjorde serien mig väldigt besviken, och jag tänkte i det här inlägget försöka bena ut exakt vad det var jag inte gillade. När sådana bra böcker blir någonting dåligt på skärm blir man såklart besviken. Hade jag inte läst böckerna hade jag nog inte sett serien alls, så om serien bara stått för sig själv hade jag inte behövt bli så ledsen. TV-serien är helt enkelt inte i min smak. 
 
 
Att jag ogillar hur de kvinnliga karaktärerna porträtteras har jag redan skrivit, så det behöver jag inte gå in på igen. Ändå blev just den aspekten något bättre. Isabelle växte faktiskt i mina ögon, även om Clary fortsatte vara en mes. Det är faktiskt det första jag vill ta upp. Jag gillade inte Clary. Hon var mycket bättre i filmen (okej, från och med nu ska jag försöka att inte nämna filmen mer) och hade ingen riktig personlighet i TV-serien. Så snart hon fick veta att hon var en Shadowhunter brydde hon sig ingenting om konst, serieböcker eller filmer längre - utan levde bara för Jace. Möjligtvis också för hennes mamma, men allt som gjorde Clary till Clary i böckerna försvann. Jag ogillar särskilt hur hon alltid pratade med Simon. Gång på gång lät det som att hon visste och ville att han skulle vara kär i henne. I böckerna (och filmen. förlåt.) är de bästisar och delar sin uppväxt och varandras intressen. Nu var deras relation bara konstig. Inte undra på att Simon blir förvirrad.
 
Nästa sak jag inte gillar är hur krystat de får saker att hända. För att besegra en demon måste Alec avslöja att han älskar Jace och för att hitta Valentine måste Clary in i en värld där bara hon får vara, och där hon måste se att hon är kär i Jace. Jag vet att det var flera ställen där jg tänkte på just det. Istället för att relationer eller karaktärer utvecklas naturligt händer allt på så märkliga vis. För att besegra demonen måste du avslöja det, för att hitta det måste du göra det... Saker läggs bara in där de egentligen inte passar. 
 
 
Det i princip enda jag gillade i början av serien var Simon, men han försvann. När han blev vampyr kändas han plötsligt lika känslolös som de andra. Och jag gillar inte alla tekniska detaljer. Shadowhunters ska vara mäktiga men gammalmodiga, inte gå omkring med larm, datorer och övervakningskameror. Överlag tyckte jag inte om serien. Fast jag behöll hoppet ända till slutet vände det aldrig. De platta karaktärerna, den klyschiga världen och de krystade passagerna var ingenting att gilla. Särskilt inte när allt är byggt på en värld som varken är krystad eller platt. Jag saknar filmen och jag saknar böckerna - men TV-serien var inte bra.
 
 
PS. Gillade Magnus.

Shadowhunters

Det kan väl inte bara vara jag som tittar på Netflixs TV-serieversion av City of Bones? Skulle inte tro det. Så vad tycker vi? Ärligt talat tyckte jag att filmen som kom ut för några år sedan var väldigt bra. Jag vet att den gick dåligt och fick många negativa recensioner, både av kritiker och av fans, men jag gillade den faktiskt. Jag gillar bokserien väldigt väldigt mycket, och filmen tyckte jag lyckades ge många av karaktärerna sin rätt. Jag gillade Clary, Jace, Simon och Dot och bilderna från filmen stämde exakt överens med personlighetsbilderna jag hade av dem. TV-serien däremot, efter tre avsnitt är jag inte frälst. De nya skådespelarna passar inte sina roller ens i närheten lika bra, och det är inte allt.
 
Det jag ogillar mest är hur Clary blivit en liten tjejig mes som bara behöver hjälp av Jace. Att Isabelle bara känns som en snygg tjej, och inte som en kick-assig hjältinna eller shadowhunter. TV-serien är verkligen inte gjord ut ett feministiskt eller, enligt mig, fint perspektiv, och det gör mig både ledsen och besviken. Det var ett tag sedan jag läste böckerna, och visst var jag mindre då så jag kanske inte uppfattade eller kommer ihåg allt. Ändå säger mitt minne att de kvinnliga karaktärerna som fanns var mer än kärleksintressen klädda i siden och korta kjolar. Nej, på den punkten hade jag velat ha mer. Bokserien innehåller många starka karaktärer som inte kommer till sin rätt på TV. Till och med vampyrtjejen i senaste avsnittet hade bara syfte som snygg farlig tjej, medan vampyrkillen kunde tänka och räddade våra hjältar för att hindra krig. 
 
 
Visst är väl detta den naturliga posen för en död kvinna, eller?
 
En till sak som inte faller mig i smaken är att the shadowhunters har blivit high-tech. Böckerna är verkligen en gammaldags värld med katedraler, kyrkogårdar, pioanospel och Bach. Den nya serien visar istället en värld av datorskärmar och teknik, och i mitt huvud känns det bara fel. Jace, Isabelle och Alec ska leva ensamma med Hodge på institutet, men nu finns där hundratals. Det minskar känslan av att de faktiskt måste klara sig på egen hand. Jag gillade den gamla gammalmodiga världen mer. 
 
 
Det finns faktiskt en sak jag gillar med serien. Simon i boken var för mig ingen favorit. I filmen började jag gilla honom och nu i serien gör jag det ännu mer. Båda skådespelarna har verkligen gjort Simon bra - och det är en av anledningarna till att jag fortfarande tittar. För det gör jag faktiskt. Någonting som jag gillar måste ändå finnas där, om inte annat Cassandra Clare's fantastiska värld. Jag tror faktiskt jag kommer titta till slutet. Trots många brister är det ingenting jag vill missa. Ett annat plus som dämpar min åldersnoja är att Clary inte längre är 15, utan 18 precis som jag. Än har jag tid på mig att hitta någonting magiskt. 
 
 
Hade vi bara haft kvar de gamla skådespelarna från filmen hade det kanske fungerat bättre. Det har blivit så här jag tänker mig alla, och då är det svårt att ändra sin bild.