Flickorna av Emma Cline
Evie är fjorton år när hon ser flickorna för första gången. Det är i parken, en grupp med långa trassliga hår och smutsiga klänningar. De rotar i soporna efter mat och har något vilt över sig, men verkar samtidigt fria. När Evie några dagar senare möter en av dem, Suzanne, får hon följa med till en ranch där den karismatiske Russell lever med sin »storfamilj«, unga kvinnor som verkar göra vad som helst för honom. Evie dras in i Russells trollkrets. Först när hon är för långt in för att kunna backa förstår hon att det som håller på att hända är någonting fruktansvärt, något som kommer att sluta med död.
Vissa böcker vet jag att jag kommer gilla redan innan jag läser dem. Det här var en av dem. Emma Cline skriver med ett så träffande språk, det råa, taniga och ändå så mäktiga. Hur förvirrad och sviken man kan vara som ung tjej och hur man bara vill ha mer av världen. Hon skildrar ensamhet och maktlöshet tillsammans med den värsta ondskan, men det finns ändå någonting fint i allt. Någonting magiskt som gör att man vill ha mer.
Bokens kanske bästa och mest levande karaktär, Sasha, beskrivs så rättfram och så rätt. Hur hon håller fast vid Julian för bekräftelsen, hur Julian tar Sasha för givet. Jag tror att för många kan känna igen sig i det.
Flickorna är mäktigare och starkare än Russel själv. Ändå behöver de honom för bekräftelse, fast de klarat sig så bra. Mäns makt är i många fall skrämmande och hemsk, men i den här berättelsen blir det äkta. Det är rättframheten i berättlsen som skapar magin. 60-talets Amerika med unga, förvirrade flickor och mäktiga män.
Från sidan 330: "Till och med i slutet hade flickorna varit starkare än Russel"